carroliinas

Det är nu över 4 år sen jag träffade min pappa, det låter ju helt sjukt bara jag tänker på det, att jag inte har träffat han på över 4 år.
Det är en konstigt känsla det där, som är svår att förklara, att nån som man har träffat varje dag i hela sitt liv, helt plötsligt bara inte finns mer.
Ju längre tiden går ju mer saknar man ju den personen.
Jag brukar inte tänka på det här sättet så ofta eftersom det bara blir jobbigt och tanken på döden är faktiskt nåt som ger mig en enorm ångest...

En grej som fick mig att bli helt stum var ett samtal jag hade med en kompis ca ett år efter att min pappa hade dött.
En bekants mamma hade dött och min kompis berättade att en kille hade sagt till henne att hon inte skulle sitta och tycka synd om sig, då frågade jag min kompis om den tjejen hade pratat om att det var så synd om henne...
och då fick jag till svar: men det är väl klart att det är synd om henne, tänk dig själv om din mamma skulle dö klart det skulle vara synd om dig då med.

Det fick mig faktiskt att bli jävligt ledsen och tänkte på det i flera dagar, givetvis tycker jag inte synd om mig för att min pappa är död men förstår inte varför det skulle vara synd om mig om min mamma dog när det inte är det när min pappa dör..

För mig är det ingen skillnad på det viset när det gäller mina föräldrar, jag är uppväxt med båda och givetvis älskar jag både exakt lika mycket.
Jag tyckte det var väldig känslokallt, jag menar, betyder pappor ingenting idag eller?